Känns inte alls dåligt, alls. Får dem finaste födelsedagshälsningarna på planeten och Cami gav mig till första födelsedagspresent en övergiven biljett till popaganda. Känner mig out of this world-lyckligt lottad. Så nu har jag något mer att göra i sommar. Jag ska se Arcade Fire. Jag bryr mig inte ens om att det ösregnar utanför fönstret, för jag har så mycket kärleksfull positiv energi runtomkring mig att jag är säker på att det kommer vara jättefint väder kl. 7 ikväll när jag ska ha partypicknick med dem alla närmsta som kan komma. Mirrpirr längtar.
När allt jag vill göra med min födelsedag är att få alla andra att må bra? Jag vet inte vad födelsedagsångesten rotar sig i.. I min exetensiella ångest, att jag vet att någonstans därinne vill jag verkligen inte leva. Är det självhat? Är det för att jag är rädd för att bli besviken?
Jag tror inte jag är rädd för att bli besviken längre. Jag har haft så många.. fruktansvärda födelsedagar.. Där jag ensam legat och gråtit på kökgolvet, där pappa glömt hur gammal jag är, där jag inte haft några vänner att bjuda på kalasen. Nej. Det är inte det. Men jag vet inte vad heller.
Jag vill att livet ska vara så mycket.. Och det känns som att ens födelsedag är allting alla andra dagar är upphöjt till två. Förväntningen ligger i min vilja att leva, och om jag på födelsedagen inte känner att livet är det jag vill att det ska vara så.. Så vet jag inte längre. Så det är katastrofkänslan.. Som övergår i förväntan av kärleksprestation. Jag vill ju bara visa alla andra hur mycket jag älskar dem, hur mycket jag uppskattar och värderar deras vänskap när dem kommer för att träffa mig på dagen som är beviset på att jag finns.
Jag tror att allt kommer bli bra faktiskt. Jag tror inte det kommer bli en stor grej. Jag tror inte det kommer bli liv och död.
Men det känns så, och tankarna blir bara mer och mer invecklade och komplexa och svåra att förstå. Jag kan inte, sluta tänka. Men jag ska försöka mitt bästa imorgon och försöka känna bara all kärlek. Ni gör mig gör mig så lycklig fastän jag är olycklig. Jag fortsätter röka för mycket och springa efter spårvagnar, ta hand om Emmet, ta hand om er. Förhoppningsvist ett år till.
Resor, så många vackra fulländade perfekta vänner, mediciner, diagnoser, maskiner som mätt mina hjärtslag när livet slagit snett. Upp och ned, 20 kg. Svart, vitt. Men det är ju jag, och som jag förstått det är det därför ni älskar mig. Så jag skulle inte vilja ha mig på något annat sätt isåfall.
Hur gör man? .. När allt jag vill göra med min födelsedag är att få alla andra att må bra? Jag vet inte vad födelsedagsångesten rotar sig i.. I min exetensiella ångest, att jag vet att någonstans därinne vill jag verkligen inte leva. Är det självhat? Är det för att jag är rädd för att bli besviken?
Jag tror inte jag är rädd för att bli besviken längre. Jag har haft så många.. fruktansvärda födelsedagar.. Där jag ensam legat och gråtit på kökgolvet, där pappa glömt hur gammal jag är, där jag inte haft några vänner att bjuda på kalasen. Nej. Det är inte det. Men jag vet inte vad heller.
Jag vill att livet ska vara så mycket.. Och det känns som att ens födelsedag är allting alla andra dagar är upphöjt till två. Förväntningen ligger i min vilja att leva, och om jag på födelsedagen inte känner att livet är det jag vill att det ska vara så.. Så vet jag inte längre. Så det är katastrofkänslan.. Som övergår i förväntan av kärleksprestation. Jag vill ju bara visa alla andra hur mycket jag älskar dem, hur mycket jag uppskattar och värderar deras vänskap när dem kommer för att träffa mig på dagen som är beviset på att jag finns.
Jag tror att allt kommer bli bra faktiskt. Jag tror inte det kommer bli en stor grej. Jag tror inte det kommer bli liv och död.
Men det känns så, och tankarna blir bara mer och mer invecklade och komplexa och svåra att förstå. Jag kan inte, sluta tänka. Men jag ska försöka mitt bästa imorgon och försöka känna bara all kärlek. Ni gör mig gör mig så lycklig fastän jag är olycklig. Jag fortsätter röka för mycket och springa efter spårvagnar, ta hand om Emmet, ta hand om er. Förhoppningsvist ett år till.
Resor, så många vackra fulländade perfekta vänner, mediciner, diagnoser, maskiner som mätt mina hjärtslag när livet slagit snett. Upp och ned, 20 kg. Svart, vitt. Men det är ju jag, och som jag förstått det är det därför ni älskar mig. Så jag skulle inte vilja ha mig på något annat sätt isåfall.
om man vill kalasa till det kan man stänga av vackra sigur rós musiken för något för en mer festlig version på knappen under. zandra har filmat, visst är hon fantastiskt duktig? jag ser bara gosig ut, inte ens lite ful!
det kallas chocktillstånd när orden bränns inpå bara skinnet och gång på gång mot asfalten. varför skrapa kinden mot väggarna klämma fingrar i dörrarna? när benen alltid bär tillbaka hit
det kallas chocktillstånd när tankar känns och skär som bitar av glas och jag önskar att allt fick plats, jag önskar att allt fick plats, jag önskar att allt fick plats
Känner att det är väldigt mycket kaos i hjärtat just nu för att kunna uttrycka mig ordentligt. Jag växlar mellan att må bra och dåligt, precis som förut, precis som alltid men jag har liksom på senaste tiden förlorat viljan och lusten att leva, som jag kände ett tag, fastän jag var ledsen jämt. Det skrämmer mig. Och det blev så uppenbart för mig själv på Emmabodafestivalen, såfort det blev lite dåligt så blev allting fruktansvärt jobbigt, massa självmordsplaner blossade okontrollerat upp fastän världens finaste människor kramade mig. Inte för att inte säga att jag önskar att jag inte åkt till Emmaboda, det var en väldigt fin festival jag önskar att jag hade energi att dokumentera både den och Paris. För när jag mådde bra kände jag bara att jag levde livet, att det aldrig skulle kunna bli bättre än vad det var just där. Kanske var det det som samtidigt sänkte mig. Jag vet inte varför det känns annorlunda.
Önskar att att jag inte kände så. Önskar att jag inte rev upp min egna arm. Önskar att jag inte var så rädd för allt. Önskar jag faktiskt kunnat ta del av det andra försöker få mig att förstå att livet är att uppleva.
