God jul älskade människor, från Miriam och Tate! Sörjer att American Horror Story är över, försöker fira att jag är i USA igen (vilket innebär äta bagels till frukost och få peanut buttah på pappas mysbyxor för jag glömt mina hemma)! För tillfället är jag i Portland. Resan hit, med finaste lillebror gick sju steg snett då... Jag tog en självmedicinerad överdos på Sobril på planet och fick köras genom flygplatsen och knappt minns något av det och inte mycket av juldagen heller. Och jag är allmänt äcklig, skändar min lillebror och mig själv. Jag kunde inte stå, jag hörde folk prata om mig i tredje person, vilket aldrig är ett bra tecken och jag kunde inte fylla i min lapp i customs heller - så kinesen som körde omkring rullstolen fick göra det. Jag försöker se det roliga i det att jag säkert svor i svenska eller något och hela tiden ville stå upp och gå själv för att besvisa att jag mådde bra och inte alls varit så jävla självisk och drogat sönder mig själv när jag hade ansvar för min lillebror.
Så vi ser det roliga i det; Jag åkte genom hela flygplatsen i rullstol, som en kines körde, så antagligen HELT derpfaced ut och förstod ingenting. KRAM.
Annars är jag glad att jag är här, Portland är så jävla vackert - som ni som har Instagram kan se så jag försöker hitta ett sätt att att sprida det till bloggen. Dock ska det bli jävligt skönt att komma till Los Angeles då det inte är mindre än vad? VAD?? VAD SA JAG ?????? 21 TJUGO EN JÄVLA GRADER. OCH MIN BÄSTA VÄN KOMMER DIT?
Vem bryr sig om Mrs. Självdestruktiv Rullstols- Derpface, jag har det bra, jag har det bra, och.. JAG ÄLSKAR ER. ALLA! VERKLIGEN. 2012, adventure calls - lost in los angeles. Det kommmer ordna sig, visst? Kramiz.
Det är hela 8 dagar sen jag såg min hund sist, att lämna älskadefinafina Emmet i Karlskoga var typ bajsigaste everr, och jag saknar sönder honom för.. Alltså inte för att klaga eller så; jag vill ju verkligen åka till USA och det finns inga därute bättre än mormors bror och hans fru som skulle kunna ha hand om honom. Men man måste förstå att jag är med hemmet every minute of every day nästan. Därav: separationsångest. FÖR HAN ÄR SÅ GOSIG. Men ibland måste man offra lite för att.. ALLTSÅ NEJ, har bara inga vidomsord. Emmet är det finaste som finns, men när jag lämnat bort honom, ja redan på måndagen började jag känna hur det kliade i kapillärerna på ett konstigt sätt, för nu kommer nästa äventyr, nästa jävla fula kapitel i mitt liv och det ska bli så himla spännande!
Hatar verkligen mig själv just nu, känner typ självförakten+27 och jag vet inte varför och ingen behöver säga emot för jag vet att jag inte är såhär värdelös och det känns så = KAN DET BLI IMORGON SÅ JAG FÅR SE NÄSTA AVSNITT AMERICAN HORROR STORY?
Jag önskar verkligen jag kunde skriva något långt och vackert som verkligen beskrev i så raka perfekta ord hur mycket jag tycker om den här människan, och hur fantastisk och underbar hon är och hur otroligt det egentligen är att vi lyckades lära känna varandra genom ensamma år på stallet.se (jag vet att det låter sjukt overklighetsromantiskt egentligen, men det är rätt fint på något sätt när jag tänker bakåt på det) Och jag träffade henne för första gången när jag var 14 år och 5 år senare finns hon kvar i mina minnen och mitt hjärta och närvaro några gånger om åren när jag åker till henne för att gå på festival eller konserter (för hon är världens bästa människa att gå på festival på, ska ni veta. mitt hjärta och min hjärnas yttersta ideal)..
Så Båtis, Cami (Kä-mii som bara jag tydligen uttalar det?), tack för att du finns. Jag önskar jag kunde skriva mer .. förklarande, fint och utförligt men jag har haft ännu en helt sömnlös natt och jag kan inte höra mina tankar. Så är det ju ibland i min värld; men då måste jag komma ihåg att jag kan skriva en text i alla fall. Lite mer operfekt, men den är ju fortfarande idär istället för inte alls. Och det är nog viktigt, det tror jag. All kärlek till dig idag.