Ja vi döper detta inlägg till London Calling. För det är det klyschigaste man kan göra om man ska åka till London. Vilket är vad jag ska, imorgon med min mor. Vilket, det känns bortskämt nog, men jag har inte sett fram emot det. Jag har varit nervös och ängslig ett bra tag inför resan, men ikväll har jag känt lite att det är okej att peppa. Jag packade och satte på Bridget Jones Dagbok på tv:n. Nu är jag dock klar med packningen och har fått en smärtsam knut i magen. Jag försöker bara andas ut det och tänka på att jag ska åka till Dover och se klipporna (white chalk hills are all i know). Jag har inte ett öre att shoppa för, men det är okej.. Jag hittar andra saker att vila i. Jag vill åka till King's Cross och hitta platform 9¾, kanske se Maria spela (jag har aldrig sett the naima train live så, ser fram emot det uhh!). Det kanske ordnar sig. Med mig och mamma. Jag orkar inte tänka på det. Jag vill inte komma på efteråt att ingenting är annorlunda och allt som varit okej är påhittade känslor. Hursomhelst. Det blir bra. Jag kommer hem, min bästis tar studenten och sen är det Dans Dakar för hele slanten.
p.s. Ah, just det. Min pappa har gift sig. I en Elvis-kyrka i Las Vegas. Höll på att gråta när jag fick höra det, pappa är så FANTASTISK ibland. Hjältehjältehjälte. I en elvis-kyrka?!?!? Orkar inte. bildbevis < prisa gud.
Vet inte ens vad jag ska säga om det här! Jag lovar, speciellt för alla mina vänner som spelat Pokémon Red eller Blue eller de nyare spelen.. Det här är riktigt fint. Jag tror jag bröt ihop lite av hur stört "Pokémon Green" är, och det är min (och Alice) nya favoritperson, adhd/crack-hyper british-killen som är helt hysterisk men typ sen har värsta djupa och fina sidan + han läser shakespeare helt random när han inte postar first time-walkthroughs till survival horror-spel och skriker som en tjej (samtidigt som han är extremt pojkaktig och skämtar om könsorgan vilket har sin charmiga balans faktsikt). Lite i min favorit amnesia-killes anda. Titta, titta och kommentera, ohhohohahaha! / no worries, det börjar redan for reals 0:40 sekunder in)
Jag tänkte ta lite tid att skriva om min snygga underbara fantastiska vän Sara som slutade fylla 19 år den 19 maj för drygt fyra timmar sen. Känner att det är ett typiskt sånt där inlägg där jag bara vill skriva hur mycket jag bryr mig om henne och att hon är massa älskad av mig, men som säkert kommer bli ett A4 av hur jag och Malin träffade henne vid Hagakyrkan, typ tjugo minuter sena (hänsynsFULLT för födelsedagsbarnet)(dock för att jag bakade magiska snickers-hallonsmuffins till henne), och hur vi satte oss bakom hagakyrkans hållplats vid lite bänkar och blommor och hörde något prasslandes i buskarna som visade sig vara en liten mus som bodde under en papperskorg. Som var så fin att vi grät och smälte lite. Den tassade ut lite, rusade in under papperskorgen, tassade ut.. Jag vet inte ens! Jag orkar inte! Så vi slängde det tomma muffinspappret när Saras födelsedagsmuffins tog slut och att den blygt tassade fram och tillbaka och försökte dra in pappret under papperskorgen med olika strategier.. Och att vi gick till Jazzhuset sen, som inte var så vilt till en början, MEN VI DANSADE I ALLA FALL TILL NATALIE'S RAP RIGHT?
Sara, jag är galet glad att jag blev medlem på bcmanga, trots att alla på forumet var onda (särskilt EN PERSON NI VET VEM) och att ingen var vettig överhuvudtaget. Men jag hittade dig! Och vi gick på konvent och hade rosa hår och jag har haft så mycket roligt med dig. Jag älskar hur du skrattar och att du fick mig att spela maffia, fatta att om du kan spela Amnesia kan jag spela Silent Hill. Att du tar ställning till saker, att du orkar bli arg, orkar försöka göra någonting åt och sätta folk på plats i alla fall med feministgrejer och mediasamhället (okej det är mitt inatten jag är neråt-full jag kan inte formulera mig på ett brafint sätt). Jag är så glad att du tar studenten och att vi kan träffas oftare och ha fler diskussioner! Jag hoppas verkligen att du hade roligt tillsammans med oss, och att jag kunde få dig att känna dig så omtyckt som du är av mig.
Du är underbar. What even is you, liksom? För bra. FÖR. 
Jag tänkte ta lite tid att skriva om min undersöta hund medan mina popcorn (just det) poppar. (för mer om min kärlek till popcorn titta; HÄR . och nej, alla ni där ute som undrar och funderar på det medan ni inte kan somna - jag utför inte längre den legendariska popcorn&pepsi-metoden som min diet. those days are over, i'm a hunting dog now.) Eftersom jag för tillfället verkligen inte har mycket som jag har lust att skriva om så.. Jag vet inte. En recap av den senaste veckan känns inget vidare, highlightat när jag gick förbi en folkpartist som försökte ge mig en lapp och sa NEJ BLÄ JAG HATAR FOLKPARTIET (jag var mogen på den nivån just då. manisk och rastlös och väntade bara på att att 1,5 timme skulle gå så jag kunde gå på ett andra möte på psykiatrin centrum väst.)
Jag var lite väl otrevlig, och jag insåg att han var snäll som en människa och satt i rullstol. Han lyssnade på medan jag skällde på honom för att min lillebror inte får börja på gymnasiet, och sen sa jag att den där jävla kampanjen om att '#älskadigsjälv" på spotify, "JAG HETER MOA OCH JAG HAR BIPOLÄR SJUKDOM. TÄNK ATT BARA KUNNA SÄGA DET, SÅDÄR RAKT UT. UTAN ATT NÅGON DÖMDE MIG!! JAG VILLE DÖ OCH SEN BLEV JAG FOLKPARTIST DÅ VAR DET VÄRT ATT LEVA IGEN." är efterbliven men att det var bra att någon satte ljus på sjukvården, vilket han sa att de var det enda partiet som gjorde (är det verkligen sant?).
Jag drack därefter 3 stora koppar kaffe och rökte 5 cigaretter inom loppet av en timme och träffat Zandra lite.. Vilket resulterade i att jag blev helt och fullkomligt manisk när jag skulle träffa min arbetsterapeut. Hon har mest sett mig ledsen så hon var lite ställd "Såhär har jag aldrig sett dig förut, oj oj!" (fast hon är snäll). Jag träffade sedan Malin och hade en fin (om än några timmar maniskhetsig) fin eftermiddag.. Och sen fyllde hon år nästa dag! Vilket också var bra. Resten av veckan har jag velat dö puss. Inser i efterhand hur fruktansvärt onödigt det var att vara otrevlig mot en man som aldrig gjort mig illa, men jag skakade faktiskt hans hand innan jag gick. Jag bara råkar hata Jan Björklund. Who even IS THAT THING.
MEN, kom till saken. Emmet kastrerades igår på fredag den 13:e och var jätteledsen hela dagen igår och bara låg och gnällde, mådde ont och var öm. Han gick runt, alldeles förstörd, förvirrad och deprimerad i blicken med sin tratt. Idag har han varit jättepigg och alert, och lufsat runt i lägenheten lika klumpig med sin tratt (hih). Han orkar inte gå så långt ute, men han har ändå varit lite rastlös och snatchat leksaker ur mina småkusiners låda.. Och jag satt i vardagsrummet nyss och skulle leka lite med en tennisboll med honom (han är rätt duktig på att få tag i dem, trots tratten han går in med i allt. vovvar lär sig så snappt). Så han lekte lite med den och ville jag skulle kasta den.. Sen stannade han bara till och tittade på den, tittade på mig innan han sprang iväg ända in i mitt rum.. Han var borta i något ögonblick och Mirre fattade ingenting???
Sen kom han tillbakaspringandes med sin pipande fisk och ville jag skulle kasta den istället. Han sprang och hämtade den åt mig och det var så gulligt jag bröt ihop lite över hur gosig han var. Och det var allt. Miriam over and out. (p.s. försöker hitta ny hobby för jag ska sluta dricka alkohol, kan någon tipsa mig om något bättre än att broadcasta survival horror tv-spel live, bli en professionel pokémon trading card game-spelande drottning eller lady gaga's kompis/bakgrundsdansare?)
emmet rullar sig i gräset och ser efterbliven vid min sommarstuga. man kan nästan se hans vackra fina rosa pungkulor som inte existerar längre. cami har fotograferat (hon tar nästan alla fina bilder på emmet).
från malins födelsedag. gränslöst på kelly's. (grattis en sista gång <3.)
if i could tear you from the ceiling, i know the best have tried
i'd fill your every breath with meaning, and find a place we both could hide.
Jag minns inte riktigt dagen eller datumet, för man vet ju aldrig innan hur viktig en sådan dag kan vara. Eller hur mycket den skulle kunna förändra ens liv. Det spelar ingen roll när det var, det enda som spelar roll är att den fanns. Det måste, omedvetet vara en av dem bästa dagarna i mitt liv. Ett av dem bästa besluten jag gjort. Den gången när jag skrev ett gästboksinlägg till Malin Sofia Glasberg. Något om att jag tyckte att hon verkade vara vacker och fantastisk. Det var snart två år sen, det är svårt att minnas, det är snart 2 år sen.Idag fyller Malin 21 år. Jag vill ingenting annat än skydda henne från rädslan som skapas runt födelsedagen. Jag vill fira att hon lever och att hon hållit sig vid liv för min skull, för så många andras skull. Alla vi som blivit din familj.
Malinski, jag är så lycklig över att du lever. Du skyddar mig från allt ont. Du skapar en verklighet jag orkar leva i.
Det är lite bortanför den här världen hur mycket kärlek jag känner för dig. Jag vill aldrig någonsin att du ska försvinna ur mitt liv, aldrig, aldrig, aldrig. Om du inte kan andas så andas åt mig, så kan jag andas åt dig. Jag hoppas att min kärlek för dig kan vinna över alla besvikelser och sår denna dagen givit dig, och att det kan vara en dag du kan minnas senare som.. en lycklig påminnelse att vi älskar dig, medan jag gör allt vad jag kan gör att uttrycka hur glad jag är över är att du föddes den här dagen. Just den här.
Annars hade vi aldrig haft alla de där kvällarna att sitta inomhus och röka framför din dator medan vi sett på How I Met Your Mother och True Blood (fast seriously, mest Top Model.). Jag hade inte haft en fristad sommaren 2009 när jag var som sjukast och vantrivdes hemma. Jag hade aldrig lärt mig baka utan ägg eller gått till en affär i USA och köpt en tofurkey efter jag smakat. Jag hade aldrig haft någon jag kunde dela kärlek för PJ Harvey (varför lyssnar ingen annan på PJ Harvey i min kompiskara?). Jag hade aldrig lärt mig baka veganskt så jag slipper använda ägg för ägg är rätt motbjudande. Jag inte haft någon galen borderline sjukskriven vän som alltid har tid för mig och tvingar mig lite extra ur ensamhetsbubblan som är mitt rum. Numera sover jag hellre över dig eller träffar dig på Andra Långgatan fastän jag inte gillar eller har råd med öl för att jag dricker för mycket pepsi max och röker dyra cigaretter. Fastän jag alltid hellre varit ensam förr. Framförallt och ABSOLUT VIKTIGAST hade jag inte haft en vän som ser ut som Alice Glass.
Jag älskar dig. Du får mina sår att läka jättemycket.
första bilden är tagen på kelly's när vi hade turen att träffa på en fantastisk fotograf som muntrade upp mig med den här bilden på oss när jag kände mig som fulast. titta in hos honom http://gholen.se
my catcher in the rye
Jag kanske har haft turen att få världens mest underbara hund. Nu ska vi inte säga att han inte har sina problem, han är inte perfekt. Men han är världens bästa. Han fyllde år torsdagen den 6:e maj, och jag har velat liksom tillägna honom något för att han räddat mig så mycket, och jag ser inget bättre tillfälle än att göra det nu.Jag har mått väldigt dåligt idag, jag har känt mig deprimerad och tom och övergiven och värdelös efter jag pratat med pappa igår kväll och jag hade någon sorts ekande känsla av att jag inte vill bli full eller kär eller leva alls. Jag vill inte vara bland folk, jag kan inte prata eller le eller någonting alls. Eller jag har känt så hela dagen. Som om jag bär runt på en katastrof som aldrig händer. Fast mamma kom förbi för någon timma sen och katastrofen kanske kom loss då, lite grann. Jag hade gråtit och skrikit och var väldigt upprörd, men det är inte poängen. Poängen är hur Emmet var efteråt. Helen, mormors magiska irländska japansk-läkekonst behandlarinna/god vän skulle göra lite behandling på mina fötter så jag skulle slappna av. (Hon masserar inte, utan typ mer.. rör vid punkter och vrider lite löst, jag vet inte men det är magiskt och tufft).. Och Emmet sprang och ställde sig ivägen, hon fick inte komma förbi eller röra mina fötter. Han vaktade mig. För att han kände att jag var ledsen. Så jag fick säga åt honom att komma och lägga sig vid min sida för att Helen fick verkligen inte komma nära. Sen efter en stund när hon hållit på med mina fötter lite så la sig Emmet sig lite närmre henne och tittade upp på henne med världens beundrande blick och viftade på svansen lite, som om han kände att hon lugnade min spänning eller något. Jag vet inte! Men han är min hjälte.. När jag är ledsen. Han blir så orolig och uppmärksam och ska vakta och skydda och slicka bort ens tårar..
Emmet min hjälte, vet inte vad jag gjort för att förtjäna dig. Jag hoppas att jag, Alice, Nikolin, Malin och Alex och den där vovven som du sprang runt med i typ en timma alla gjorde din födelsedag så fin och bra som möjligt. Ledsen att du inte fick smaka på veganmuffinsar eller hybridligga med Theo och att jag måste kastrera dig på fredag. Jag älskar dig, du gör mig lycklig. Tack för att du blir glad av att jag tar hand om dig, för jag blir inte glad när jag tar hand om mig själv. Snälla få inte cancer och bit inte någon så jag kan få ha kvar dig.
mon coeur, changera de l'acier a la poussiere
För bara två dagar sen lämnade jag Stockholm tidigt för att återvända hem och ta hand om vovven på bilden (Som förövrigt fyller 2 år i 3 minuter till, men det lämnar vi för stunden). Det var då som min fantastiska vän Cami sen 5 år tillabaka (det är helt sjukt, hur tiden går. herregud) hjälpte mig fixa till min gamla blogg igen. Den där bloggen jag startade för ett och ett halvt år sen när jag kände att jag hade så mycket på hjärtat att jag nästan sprack och var tvungen att kräkas känslor överallt omkring mig för att överleva. Till och med på internet. Det var längesen, dock och jag mår annorlunda nu. Så jag tänkte att det kanske är värt ett nytt försök. Och med hjälp av min fina nu gamle vän har den återupplivats som värsta Dumbldores fenix ur bloggaskorna.Jag borde väl presentera mig egentligen, trots att jag inte tror att jag kommer få några läsare som inte redan känner mig (vilket inte spelar roll, jag tycker om att dokumentera. Och det är endast det jag vill göra här!). Men jag heter Miriam McCann och är 18 år sedan den 9:e augusti. Jag är sjukskriven och går inte i skolan och finner det väldigt deprimerande att alla mina vänner tar studenten omkring mig men jag försöker finna mig i att leva med detta min värdelösa läkare velat kallar "emotionellt instabil personlighetsstörning av borderline-typ". Det här är inte en såndär blogg som handlar om hur jag slåss emot mina inre demoner, inte för att det är något fel på sådana, men just saying. Mina dokumentationer reflekterar förstås vem jag är, och jag är kanske sjuk och störd, men jag gör inga ursäkter för mig själv, särskilt inte när jag skriver i min blogg, som inte är till för någon annan än mig själv, och den som frivilligt vill läsa. Jag bara är, och jag vet att de flesta brukar finna sig i att acceptera det, men jag är så öppen. Och om ni inte klarar det, så puss-herrå. Åk hem. (till Lindome).
Slutligen, i den här för långvariga förklaringen om vad jag vill att min nya blogg ska vara för mig.. Jag har blivit välsignad av någon med helt fantastiska magiska vänner som tar hand om mig och hjälper mig skapa en verklighet jag klarar av att stå ut i och jag bor hemma hos min mormor som inneboende med min vovve Emmet som är världens allra bästa och det finaste jag har. Jag har inte mycket mer att säga nu. Jag har mycket tid och inte mycket att göra av den, ingen lust eller energi, men jag vill dokumentera och jag har försökt börja fota igen, något jag inte gjort på alldeles för länge. Och dayviews (dayaids. kan det inte bara få heta BILDDAGBOKEN) känns inte som helt min grej längre så jag försöker mig på det här nu. Tack Cami, och tack alla andra som är mina räddare i nöden.
Mina gamla blogginlägg kommer finnas på http://capillarymemories.blogg.se
Och grattis min Emmet! Jag skriver mer om din födelsedag imorgon och mama loves you.
