I söndags så började det blåsa så in i Sjörövar-fabbe. Orkanvarning klass 3 och mormor gjorde mig paranoid att jag skulle blåsa bort, ELLER ATT MALIN SKULLE BLÅSA BORT? För hon väger inget typ á la Nasse i Nalle Puh. Men jag begav mig ändå ut till andra långgatan för att vara med på quiz på Kelly's med Malinskij och kompani. Och vi kom NÄSTAN TREA. Och det var fint, men sen.. Skulle jag gå hem vid 11 och då hade spårvagnstrafiken typ ... Sagt hejdå godnatt det är hurricane gbg och nu vill vi inte. Så jag gick hem, det blåste jättenjättejättemycket och jag tror att mitt öra är typ trasigt så jag blev sjuk. Igen. När jag kom hem, och låg i min säng och kunde inte röra mig för att jag mådde så illa och såg Love Actually på tv. ÄN EN GÅNG, Miriams liv är spännande.

Fast mitt liv SKA bli lite mer spännande! För nu har min älskade värdelösa far äntligen köpt biljett till mig så jag och Nikolin kan spendera första månaderna av 2012 i Los Angeles på nya äventyr. Och jag lever och överlever på det andetaget och den tanken och det ska bli så fint.



när jag och malinski fikade ute fast det är november *badass hipster nicotinewhores_ och jag älskar att fotografere henne hur grått de än är, mer än mycket annat. måste. börja. fota. mer.<3

Jag har alltid älskat den här sekvensen från Donnie Darko.. Vet inte riktigt varför men, Tears for Fears och hur det är filmat.. och det skiftar mellan slowmotion till att "snabbspolas". Lite som i Garden State (1:25).

Jag var ute och promenerade med Emmet och tänkte för en sekund på folkhögskola, frankrike och framtid och fick en plötslig panikattack och gömde mig typ vid en buske för att hyperventilera ut allt och lugna ner mig. Gick sedan hem, helt yr (stackars vovve fick inte komma ut ordentlgit heller) och läste i min bok till skolan (ska träffa min lärare imorgon); som är Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf och det gick faktsikt förvånansvärt bra, så det känns som dagens framgång på något sätt.

Får se om det ger mig någon bra karma eller om en häst bajsar mig på huvudet. ODELALI. <3

Idag var Lock För Örat Dag #12 och efter att ineffectivly nässprayat sönder enligt mammas instruktioner och dessutom börjat få riktigt ont i örat så var det dags att ta sig till vårdcentralen. På Drop In, som jag och Nikolin kom fram till är värdelöst överallt, förutom hos frisören. Med andra ord; såg fram emot att sitta tyst i ett vänterum halva dagen och bad med andra ord en kompanjon följa med mig och vara moral-support i vänterums tristess och sudoku-lösande.

När man sitter i ett rum där det känns som man måste vara tyst blir man väldigt fnissig. Där satt vi i 1,5 timma innan jag fick komma in. Där visar det sig att jag trots allt visst har en äcklig vaxpropp i örat och att den ska ut. Så.. Fick komma in till en sköterska och hennes unge awkward förväxte pojk- sjuksköterske-praktikant som inte vågade provkolla mig i örat efter henne.

Så de skulle skölja ur vaxbajset ur örat på mig och trots att det inte ska göra ont GJORDE DET MEGAONT. Så doktorn fick komma tillbaka och suga ur allt ur örat på mig, det var horrible-horrible och jag bara var övertrött och fniss-/jämrade mig, lite för uppjagad för att förklara eller formulera att den där weird-ass awkward-skålen jag skulle hålla under örat åt sköterskan inte var kall, utan att jag bara hade ett varför livet VARFÖR-moment. <3

Så nu hör jag igen, och sitter och är EN HEEELT NY VÄRLDDDD för mig själv för jag hade glömt av hur det är att höra n' all, har också hällt örondroppar i mitt öra och varit tvungen att ligga på sidan i 10 minuter för att det inte skulle rinna ut typ.. Wow, det känns allt lite bra förnedrande att vara sjuk ibland.

Blev djup på mörkerpromenaden med Emmet och tänkte att jag blivit alldeles fast i någon symbolik om min vaxpropp och velat förneka att det var en massa äckligt vax jag lämnat därinne medvetet och inte gjort någonting åt, precis som mina dumma känslor och problem.. Fastän jag får behandling, går på behandlingen så känns... Det ändå som någon tumör av äckel jag inte erkänner därinne utan istället för att försöka få den att försvinna; bara erkänna att den är en del av mig och jag är hjälplös för att slippa våga möta världen. Men jag kan inte, bara kan inte.

...... Sprutade pepsi max i mitt öga när jag öppnade burken, IGEN. Definitivt dags att sluta svamla. Hejdå. <3

Ohhkej, inte för att jag gör något särskilt man borde blogga om men.. Inte för att jag orkar ladda upp några bilder men.. Jag vill orka drömma mig bort till bättre platser, men hemkommen från Stockholm har jag inte gjort mycket än att gå ut och nattpromenera med Nikolin och världscoolaste Emma Stone är på Saturday Night Live på tv.

Jag är en spännande intressant människa med ett spännande intressant liv. I'm telling you. Mer American Horror Story + pepsi, please?

Chacha bloggen. Har gått upp tidigt för att se på idol-reprisen med en kopp kaffe (JA JAG SER PÅ IDOL, JAG ÄR SUPERINSATT OCH MCSVENSSON-CRAZY) medan Elin och Ella ligger och sover som typ världens bästa grisar i Elins säng, för i typ sann högstadie-anda satt vi uppe till 5 och prata (har nog inte gjort det sen jag var.. hur gammal? Minns inte ens, är gammal tant och har aldrig sleep-overs. Vilket är rätt tråkigt ändå på något sätt). Emmet sitter helt  förtvivlad som vanligt som en katt på armstödet till soffan försöker spana ut genom fönstret.. och vill men vågar inte riktigt krypa upp i fönstret och ser jätteledsen ut för att han inte riktigt ser ordentligt.

Nu ska jag värma en bulle och återuppvärma min kopp kaffe i mikron (kommit på att mikrovågs-ugn är rätt schysst ändå om man inte orkar ställa sig och göra spenatsoppa från scratch som jag ska envisas med hemma, hurtiga jävel)

Så jag mår bra, trots lite feber (ipreeen) och lock för örat DAG 3. Jag har det väldigt bra här. Struntar i ångesten och nu schka jag ta ut den flyktbenägna filosofen, drömmaren, tjockisen, legenden, Emmet Edward Fox McCann.

Känner att min vardag in består av mycket annat än berg-och dalbana tillsammans med min sinnesstämning. Yayyyyyyyyy. Men jag har mått rätt bra idag, tills jag helt randomly fick lock för örat och feber på kvällskvisten. Jag har inte mycket på hjärtat, bara att.. jag kanske skriver hemska dramatiska saker ibland, men allting i mitt liv är väldigt svart på vitt, det vänder så snabbt att jag aldrig ens vet vad jag ska säga när någon frågar hur jag mår. Packar ner min kamera jag inte använder, har inte ens tagit en enda bild på löven, och nu är alla borta and all.

Men jag har bra stunder med. Och nu vände det, för jag tänkte skriva att jag aldrig tänker försvinna. Och då kände jag just att det är precis det jag vill.

Fast helst shit pommes vill jag att locket för mitt öra ska försvinna så jag kan få lite ro på tåget imorgon då jag far till Stockholm med Emmet och träffar Elin, Ella och Ronja. Och sen allt jag hinner se av världens bästa Cami medan jag våldgästar hennes hem.

Åh, vad motbjudande mycket tomma ord det var i det här inlägget. Ska vara tyst, pussa på min semi-korkade världensötaste hund och försöke sove. Min lillebror fyller 10 år idag.. eller hans födelsedag tog nyss slut. För han föddes den 9 augusti, när jag var 9 år, och nu är han äldre än det. Undrar vart både tiden och tankarna tar vägen.

och nämnde jag att jag var utklädd till en iprentablett till Halloween? <333445