Hör och häpna, jag är faktsikt .. aktiv på min (och Nikolins) amerikatt-blogg om livet i Los Angeles så.. Titta gärna in där för här kommer jag inte vara förrän jag är CEO i tristess igen om 1 månad och 1 vecka (uhww). Kram!

Jag flyttar lite temporärt en liten stund ifrån bloggen här för att fulblogga tillsammans med Nikolin på http://lostincalifornia.blogg.se som hoppas bli aktiv med spännande saker mer än när jag är CEO i vardagstristess. Vi ses där!

1. hurmångamirikanduräknaispeglarna? 2. Min plåtburk jag samlar biobiljetter i som jag skrivit på baksidan vem jag gått med. tycker om den hemskt mycket. 3. Mormor påväg hem från Karlskoga. 4. Roadtripfotografin. 5. Roadtripfotografin2. 6. Insomnia. 7. Zandra får en present. 8. Alice dricker kaffe och får SAMTIDIGT en present. 9. Godaste Cheesecaken Universum Skådat. 10. Orkidéegranen på låtsasjul. Fanns en väldigt fin jacka i uggle-paketet. 11. - 12. Hästar i stallet. 13. Påväg till flygplatsen, påväg till Amerika. 14. Orange trött på resande fot-Mirr. 15. Syskon, flygplan. 16. Schipol, Amsterdams flygplats. 17. Framme. (Portland). 18. Familjen på Taco Bell.

Det finns så mycket att säga om december, eller snarare så mycket att dokumentera; och därav får dessa, ofta egentligen inte så himla särskilt extra super-fina bilderna från min telefon, representera att.. Det finns mycket att dokumentera. Och pga det, så blir det mycket blogg och mycket bilder och inte sådär, créme DE LA CRÉME FRAICHE-instagram utan ... operfekta massa instagram.

Häribland ser ni i inbördesordning dagarna som ledde upp till jul; min sista ridlektions om jag satt och tittade på istället för att stressen av att hela USA-resan skulle falla på plats gjorde så att jag istället för att göra iordning min häst 10 minuter innan lektionen när jag kom dit (sen), bara la mig ned i hästens spilta och började gråta. Fml. Nåväl.

Hade mycket sömnproblem, föll äntligen in i julkänslan tre veckor försent, och sen delade jag ut massa julklappar till en del väldigt fina vänner som var tillgängliga för den korta tiden som befann sig. Och det var otroligt mysiga stunder, som gjorde den sista veckan till liksom rätt underbar trots att den var så stressig att jag höll på att bli galen. Det var liksom längesen innan det jag haft dagarna fulla med saker att göra, verkligen skönt att inte typ.. äta knäck för att jag har tråkigt och bara slå in presenter i 5 timmar medan jag ser på How I Met Your Mother..!

God jul älskade människor, från Miriam och Tate! Sörjer att American Horror Story är över, försöker fira att jag är i USA igen (vilket innebär äta bagels till frukost och få peanut buttah på pappas mysbyxor för jag glömt mina hemma)! För tillfället är jag i Portland. Resan hit, med finaste lillebror gick sju steg snett då... Jag tog en självmedicinerad överdos på Sobril på planet och fick köras genom flygplatsen och knappt minns något av det och inte mycket av juldagen heller. Och jag är allmänt äcklig, skändar min lillebror och mig själv. Jag kunde inte stå, jag hörde folk prata om mig i tredje person, vilket aldrig är ett bra tecken och jag kunde inte fylla i min lapp i customs heller - så kinesen som körde omkring rullstolen fick göra det. Jag försöker se det roliga i det att jag säkert svor i svenska eller något och hela tiden ville stå upp och gå själv för att besvisa att jag mådde bra och inte alls varit så jävla självisk och drogat sönder mig själv när jag hade ansvar för min lillebror.

Så vi ser det roliga i det; Jag åkte genom hela flygplatsen i rullstol, som en kines körde, så antagligen HELT derpfaced ut och förstod ingenting. KRAM.

Annars är jag glad att jag är här, Portland är så jävla vackert - som ni som har Instagram kan se så jag försöker hitta ett sätt att att sprida det till bloggen. Dock ska det bli jävligt skönt att komma till Los Angeles då det inte är mindre än vad? VAD?? VAD SA JAG ?????? 21 TJUGO EN JÄVLA GRADER. OCH MIN BÄSTA VÄN KOMMER DIT?

Vem bryr sig om Mrs. Självdestruktiv Rullstols- Derpface, jag har det bra, jag har det bra, och.. JAG ÄLSKAR ER. ALLA! VERKLIGEN. 2012, adventure calls - lost in los angeles. Det kommmer ordna sig, visst? Kramiz.

Det är hela 8 dagar sen jag såg min hund sist, att lämna älskadefinafina Emmet i Karlskoga var typ bajsigaste everr, och jag saknar sönder honom för.. Alltså inte för att klaga eller så; jag vill ju verkligen åka till USA och det finns inga därute bättre än mormors bror och hans fru som skulle kunna ha hand om honom. Men man måste förstå att jag är med hemmet every minute of every day nästan. Därav: separationsångest. FÖR HAN ÄR SÅ GOSIG. Men ibland måste man offra lite för att.. ALLTSÅ NEJ, har bara inga vidomsord. Emmet är det finaste som finns, men när jag lämnat bort honom, ja redan på måndagen började jag känna hur det kliade i kapillärerna på ett konstigt sätt, för nu kommer nästa äventyr, nästa jävla fula kapitel i mitt liv och det ska bli så himla spännande!

Hatar verkligen mig själv just nu, känner typ självförakten+27 och jag vet inte varför och ingen behöver säga emot för jag vet att jag inte är såhär värdelös och det känns så = KAN DET BLI IMORGON SÅ JAG FÅR SE NÄSTA AVSNITT AMERICAN HORROR STORY?

Jag önskar verkligen jag kunde skriva något långt och vackert som verkligen beskrev i så raka perfekta ord hur mycket jag tycker om den här människan, och hur fantastisk och underbar hon är och hur otroligt det egentligen är att vi lyckades lära känna varandra genom ensamma år på stallet.se (jag vet att det låter sjukt overklighetsromantiskt egentligen, men det är rätt fint på något sätt när jag tänker bakåt på det) Och jag träffade henne för första gången när jag var 14 år och 5 år senare finns hon kvar i mina minnen och mitt hjärta och närvaro några gånger om åren när jag åker till henne för att gå på festival eller konserter (för hon är världens bästa människa att gå på festival på, ska ni veta. mitt hjärta och min hjärnas yttersta ideal)..

Så Båtis, Cami (Kä-mii som bara jag tydligen uttalar det?), tack för att du finns. Jag önskar jag kunde skriva mer .. förklarande, fint och utförligt men jag har haft ännu en helt sömnlös natt och jag kan inte höra mina tankar. Så är det ju ibland i min värld; men då måste jag komma ihåg att jag kan skriva en text i alla fall. Lite mer operfekt, men den är ju fortfarande idär istället för inte alls. Och det är nog viktigt, det tror jag. All kärlek till dig idag.

I söndags så började det blåsa så in i Sjörövar-fabbe. Orkanvarning klass 3 och mormor gjorde mig paranoid att jag skulle blåsa bort, ELLER ATT MALIN SKULLE BLÅSA BORT? För hon väger inget typ á la Nasse i Nalle Puh. Men jag begav mig ändå ut till andra långgatan för att vara med på quiz på Kelly's med Malinskij och kompani. Och vi kom NÄSTAN TREA. Och det var fint, men sen.. Skulle jag gå hem vid 11 och då hade spårvagnstrafiken typ ... Sagt hejdå godnatt det är hurricane gbg och nu vill vi inte. Så jag gick hem, det blåste jättenjättejättemycket och jag tror att mitt öra är typ trasigt så jag blev sjuk. Igen. När jag kom hem, och låg i min säng och kunde inte röra mig för att jag mådde så illa och såg Love Actually på tv. ÄN EN GÅNG, Miriams liv är spännande.

Fast mitt liv SKA bli lite mer spännande! För nu har min älskade värdelösa far äntligen köpt biljett till mig så jag och Nikolin kan spendera första månaderna av 2012 i Los Angeles på nya äventyr. Och jag lever och överlever på det andetaget och den tanken och det ska bli så fint.



när jag och malinski fikade ute fast det är november *badass hipster nicotinewhores_ och jag älskar att fotografere henne hur grått de än är, mer än mycket annat. måste. börja. fota. mer.<3

Jag har alltid älskat den här sekvensen från Donnie Darko.. Vet inte riktigt varför men, Tears for Fears och hur det är filmat.. och det skiftar mellan slowmotion till att "snabbspolas". Lite som i Garden State (1:25).

Jag var ute och promenerade med Emmet och tänkte för en sekund på folkhögskola, frankrike och framtid och fick en plötslig panikattack och gömde mig typ vid en buske för att hyperventilera ut allt och lugna ner mig. Gick sedan hem, helt yr (stackars vovve fick inte komma ut ordentlgit heller) och läste i min bok till skolan (ska träffa min lärare imorgon); som är Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf och det gick faktsikt förvånansvärt bra, så det känns som dagens framgång på något sätt.

Får se om det ger mig någon bra karma eller om en häst bajsar mig på huvudet. ODELALI. <3

Idag var Lock För Örat Dag #12 och efter att ineffectivly nässprayat sönder enligt mammas instruktioner och dessutom börjat få riktigt ont i örat så var det dags att ta sig till vårdcentralen. På Drop In, som jag och Nikolin kom fram till är värdelöst överallt, förutom hos frisören. Med andra ord; såg fram emot att sitta tyst i ett vänterum halva dagen och bad med andra ord en kompanjon följa med mig och vara moral-support i vänterums tristess och sudoku-lösande.

När man sitter i ett rum där det känns som man måste vara tyst blir man väldigt fnissig. Där satt vi i 1,5 timma innan jag fick komma in. Där visar det sig att jag trots allt visst har en äcklig vaxpropp i örat och att den ska ut. Så.. Fick komma in till en sköterska och hennes unge awkward förväxte pojk- sjuksköterske-praktikant som inte vågade provkolla mig i örat efter henne.

Så de skulle skölja ur vaxbajset ur örat på mig och trots att det inte ska göra ont GJORDE DET MEGAONT. Så doktorn fick komma tillbaka och suga ur allt ur örat på mig, det var horrible-horrible och jag bara var övertrött och fniss-/jämrade mig, lite för uppjagad för att förklara eller formulera att den där weird-ass awkward-skålen jag skulle hålla under örat åt sköterskan inte var kall, utan att jag bara hade ett varför livet VARFÖR-moment. <3

Så nu hör jag igen, och sitter och är EN HEEELT NY VÄRLDDDD för mig själv för jag hade glömt av hur det är att höra n' all, har också hällt örondroppar i mitt öra och varit tvungen att ligga på sidan i 10 minuter för att det inte skulle rinna ut typ.. Wow, det känns allt lite bra förnedrande att vara sjuk ibland.

Blev djup på mörkerpromenaden med Emmet och tänkte att jag blivit alldeles fast i någon symbolik om min vaxpropp och velat förneka att det var en massa äckligt vax jag lämnat därinne medvetet och inte gjort någonting åt, precis som mina dumma känslor och problem.. Fastän jag får behandling, går på behandlingen så känns... Det ändå som någon tumör av äckel jag inte erkänner därinne utan istället för att försöka få den att försvinna; bara erkänna att den är en del av mig och jag är hjälplös för att slippa våga möta världen. Men jag kan inte, bara kan inte.

...... Sprutade pepsi max i mitt öga när jag öppnade burken, IGEN. Definitivt dags att sluta svamla. Hejdå. <3

Ohhkej, inte för att jag gör något särskilt man borde blogga om men.. Inte för att jag orkar ladda upp några bilder men.. Jag vill orka drömma mig bort till bättre platser, men hemkommen från Stockholm har jag inte gjort mycket än att gå ut och nattpromenera med Nikolin och världscoolaste Emma Stone är på Saturday Night Live på tv.

Jag är en spännande intressant människa med ett spännande intressant liv. I'm telling you. Mer American Horror Story + pepsi, please?

Chacha bloggen. Har gått upp tidigt för att se på idol-reprisen med en kopp kaffe (JA JAG SER PÅ IDOL, JAG ÄR SUPERINSATT OCH MCSVENSSON-CRAZY) medan Elin och Ella ligger och sover som typ världens bästa grisar i Elins säng, för i typ sann högstadie-anda satt vi uppe till 5 och prata (har nog inte gjort det sen jag var.. hur gammal? Minns inte ens, är gammal tant och har aldrig sleep-overs. Vilket är rätt tråkigt ändå på något sätt). Emmet sitter helt  förtvivlad som vanligt som en katt på armstödet till soffan försöker spana ut genom fönstret.. och vill men vågar inte riktigt krypa upp i fönstret och ser jätteledsen ut för att han inte riktigt ser ordentligt.

Nu ska jag värma en bulle och återuppvärma min kopp kaffe i mikron (kommit på att mikrovågs-ugn är rätt schysst ändå om man inte orkar ställa sig och göra spenatsoppa från scratch som jag ska envisas med hemma, hurtiga jävel)

Så jag mår bra, trots lite feber (ipreeen) och lock för örat DAG 3. Jag har det väldigt bra här. Struntar i ångesten och nu schka jag ta ut den flyktbenägna filosofen, drömmaren, tjockisen, legenden, Emmet Edward Fox McCann.

Känner att min vardag in består av mycket annat än berg-och dalbana tillsammans med min sinnesstämning. Yayyyyyyyyy. Men jag har mått rätt bra idag, tills jag helt randomly fick lock för örat och feber på kvällskvisten. Jag har inte mycket på hjärtat, bara att.. jag kanske skriver hemska dramatiska saker ibland, men allting i mitt liv är väldigt svart på vitt, det vänder så snabbt att jag aldrig ens vet vad jag ska säga när någon frågar hur jag mår. Packar ner min kamera jag inte använder, har inte ens tagit en enda bild på löven, och nu är alla borta and all.

Men jag har bra stunder med. Och nu vände det, för jag tänkte skriva att jag aldrig tänker försvinna. Och då kände jag just att det är precis det jag vill.

Fast helst shit pommes vill jag att locket för mitt öra ska försvinna så jag kan få lite ro på tåget imorgon då jag far till Stockholm med Emmet och träffar Elin, Ella och Ronja. Och sen allt jag hinner se av världens bästa Cami medan jag våldgästar hennes hem.

Åh, vad motbjudande mycket tomma ord det var i det här inlägget. Ska vara tyst, pussa på min semi-korkade världensötaste hund och försöke sove. Min lillebror fyller 10 år idag.. eller hans födelsedag tog nyss slut. För han föddes den 9 augusti, när jag var 9 år, och nu är han äldre än det. Undrar vart både tiden och tankarna tar vägen.